Himlen var klar.
Varma händer bar min döda kropp under den.
Stora och trygga slöt fingrarna om min nacke, höll de varsamt om mina små fotleder, och de nätta tårna, blå.

Mina händer, svaga kvinnohänder, hängde livlösa, dinglandes. Ibland strök ett och annat långt grässtrå mot den mjuka handflatan.

Varma av liv var händerna kring min midja, varsamt färdades vi framåt.
Mina ögon var öppna, blanka, nyss hade de sett och nu kunde de inte.
Luften var just ingenting alls; inte kall, inte varm, inte snäll och inte ond.
Och så utan förvarning, utan förklaring och utan logik:

"Mitt hjärta.
Jag tror att det lever".
Men släppte de, släppte de taget?