Kjempemorsomt!

Jag måste berätta, om den skrämmande verkligheten i vårt fina Sverige, år 2008. Jag har en kompis, som har en pojkvän ifrån Afrika. Han får aldrig vara ifred. När de gick på universitetet tillsammans vågade ingen i klassen prata med honom, men när det var klassfest kom ett gäng killar fram och sa "Ja din kille är ju från AFRIKA alltså, så jäävla roligt! Varje gång han pratar så asgarvar vi!"
På fester så samlas man gärna runt honom. "Är det sant att folk klättar i träden i Afrika?" frågar folk, allt som oftast är det en kille som frågar, och alla skrattar och vill veta om det verkligen är sant. På en fest samlades alla runt dem, killar som tjejer, och folk skrattade glatt i gememskapens tecken åt när en kille i gänget gjorde imitationer av afrikaner och man passade på att fråga om hans hudfärg var sådär brun för att han kanske badat i bajs?
Min kompis har lagt märke till att andra inte pratar om hennes pojkvän vid namn, utan gärna nämner honom som "Afrikanen". När han började i ett fotbollslag så höjdes stämningen av att han var Afrikan. Killarna i laget gick igång och skojade gärna med honom, ja, man ville lyfta honom och busa med honom, och alla tyckte det var så kul att kolla på. Folk blir bara så glada när det kommer en Afrikan!
När hon tar med honom på släktmiddagar passar alla, ja folk i alla åldrar, gärna på att dra några Afrika-skämt och driva lite med hans dialekt, och så skrattar de i samförstånd. Ja, se afrikaner!

Ja, visst är det hemskt? I Sverige, 2008! Rena rama rasismen!

Självklart har inte det här hänt. Sådär är det INTE okej att bete sig, det vet alla, vi är ju vuxna människor. Man får lära sig i skolan att alla är olika, Afrikaner har bara en annan hudfärg. Jag har ingen kompis som har en pojkvän ifrån Afrika. Däremot har JAG en pojkvän. Ifrån: NORGE.
Och allt det jag just nämnde har hänt. Och mycket, mycket mer därtill. Det händer hela tiden, vart vi än går. Idag, i Sverige, 2008.

Min stilla fråga är: Hur blev alla svenskar så jävla dumma i huvudet? Jag misstänker att någon förälder här och där kan vara inblandad. Så kan någon, snälla, gå och fråga sin pappa om hur det var att bo i Sverige på typ 60-70-talet. Dra den där igen om hur duktig Ingemar Stenmark var, om hur populära ABBA var, om hur respekterad Ingmar Bergman var, till och med i USA! Berätta om hur bra Volvo sålde, om hur coolt det var att bo i landet med "Den svenska Synden". Pappa kan säkert berätta länge och väl, och han kan berätta om hur billigt det var att åka till Danmark och köpa öl. Men snälla, passa gärna på och fråga pappa hur det ligger till med den svenska ekonomin idag! Kanske kan pappa berätta lite om den svenska statsskulden, eller den höga arbetslösheten, eller varför inte lite om alla svenskar som åker till Norge för att jobba, eftersom den svenska kronan ligger nere på botten och skrapar gentemot de andra nordiska länderna.
Och sen kan pappa berätta lite om de andra nordiska ländernas "lillebrorskomplex" gentemot Sverige. Och kanske kan pappa kolla lite på google eller nåt annat modernt forum, som funkar på 2000-talet, och berätta för dig att det inte längre existerar.

Idag är det Sverige som är det fattiga töntlandet. Och ingen i Norge, eller Danmark, och så vidare, tycker att Sverige är mer eftertraktat än deras egna hemland - tvärtom. Däremot tycker norrmän och danskar som regel att svenskar är jävligt gnälliga och deppiga för en massa små skitsaker.
Det här är dock fakta som är irrelevanta i frågan om hur man egentligen behandlar andra. För min fråga står kvar - hur blev alla svenskar så jävla dumma i huvudet? Kanske är det för att det någonstans, i en liten, liten del av den svenska befolkningens neanderthalar-hjärnor lurar en liten fördom, som säger att Norrmän är på ett visst sätt - de låter så roligt och de bor i ett litet land bredvid häftiga Sverige, och det låter som svenska när de pratar fast som om de vore jätteglada!

Jag vet faktiskt inte. Jag har under de 2,5 år vi har varit tillsammans inte tänkt på att han pratar norska, eftersom jag är tillräckligt allmänbildad för att förstå allt han säger. Jag tycker inte att det låter "KUL", han bara pratar ett annat språk, och HAN i sin tur känner ingen beundran inför alla häftiga svenskar, han är bara här för att jag är svensk. Han är roligare än de flesta, men det är inte för att han är norsk utan för att han är en rolig person. Och nästa gång nån jävel skojar till det om hans ursprung vet jag fan inte vad jag gör.