Jag hatar att jag älskar dig

Hängde med killarna, det var som förr. Vi drack öl och rökte inomhus och hörde på reggae. Försökte stämma en gitarr, men ingen av oss lyckades. Jag doppade en torr bulle i folkölen, det blev smulor i glaset.
När jag skulle gå hem fick jag en kram och jag ville aldrig släppa. Jag klamrade mig fast. "Man glömmer att du är så liten" sa han och jag kände att jag också glömmer det. När jag pratade så var jag så stor, jag pratade om det jag har tänkt på, hur jag ska vara min egen frälsare. Men man glömmer att man är så liten. Länge stod jag och hörde ett hjärta slå i ett bröst, jag blundade och önskade att jag var någon annanstans.

De skulle åka longboard, de försvann ut i natten, ner för backen, långa och krökta balanserade de iväg och jag cyklade uppåt. När jag kom längs med trädallén där min gamla skola brukade stå, där det nu bara finns en sorglig liten grusplan, såg jag på avstånd att asfalten såg lite annorlunda ut. Bucklig.
När jag kom nära såg jag att det låg ett litet knytte på marken. Hon hade lagt sig på en K-brunn. När man var barn hoppade man på dem, för att få K som i kärlek.

Hon hade på sig t-shirt och shorts, strumpor och tunna sandaler. Det såg kallt ut.
"Hallå?" sa jag. "Hallå? Där kan du ju inte ligga". Knyttet vände sig mot mig. Hon var alldeles guldlockig, hon hade gråtit.
"Det går bra" sa hon. "Kom nu" sa jag. "Där kan du inte ligga".
Hon reste sig upp. Hon var full. Hon kom väldigt nära. Mumlade saker. Jag kunde åka, hon skulle klara sig. "Den jäveln ska dö. Eller nej..."
Som om jag hade hittat mig själv där på marken. Jag behövde ta hem mig själv.

Först vägrade hon. Hon klarade sig, jag skulle åka. När jag ville skjutsa henne på cykeln fick hon fart, hon sköt på uppför hela första backen, sprang bakom mig. Vi skrattade. Efter ett tag gick hon med på att hoppa på. Hon var arton år. Jag ville ta hem henne. Jag skjutsade henne uppför den längsta backen, så långt jag kunde. Det var jobbigt, jag hade rökt för mycket. Efter ett tag var vi framme, hon bodde längst upp.

När jag skulle cykla vidare sa hon "Jag vet inte vad du heter, men jag tror att jag älskar dig". Så mumlade hon något om att den enda som visste var Håkan. "Vilken Håkan?" "Hellström". "Jag vet" sa jag. "Åh, vet du?" sa hon.
De enda rader som funnits i mitt huvud den dagen var hans.

"Livet innan dig kunde jag utan och innan
jag kunde haft det så för alltid"