You were right about the stars/Each one is a setting sun

Om morgnarna vaknade vi alltid exakt samtidigt.
"Jag hade velat se dig sova, bara en gång" sade du. "Jag tror att du hade varit vacker".
Jag kände precis likadant.
Vi turades om - varannan dag fick du tillreda frukosten och jag gå på toaletten först, nästa dag var det min tur. På så sätt var det alltid rättvist.
Om jag gick upp i vikt under julen, såg du till att också göra det, så att jag inte skulle känna mig ensam när jag gick på gymet efteråt.
När vi skulle somna, hade vi ett system: På måndagar var jag lilla skeden. På tisdagar var jag stora skeden. På onsdagar hade jag min arm under din nacke, och på torsdagar hade du din arm under min. På fredagar höll vi handen, och på lördagar hände det att vi somnade i varandra.
Söndagar var valfri.
Vi var allt jag önskade, och om jag fått göra om det, hade jag inte ändrat någonting.

När vi vaknade den där dagen, hade jag inte en föraning. Du valde ut den allra sorgligaste av bänkarna invid vägen mittemot kyrkan, det var motvind och vi delade på en mjukglass med varsin sked.
Du tog mig under hakan med din sträva hand och sa försiktigt:
Vi är två delar av samma pussel. Men jag tror att jag håller på att ramla. Och när jag faller, vill jag falla i min egen famn.
Jag bet mig i tungan så att det började blöda. Du gav mig en servett. På natten hjälpte jag dig att packa dina saker. Du bar och jag vek.
När jag stängde dörren efter dig viskade jag men jag var ju din lilla eld. Du hörde inte. Tror jag.

Jag frågade aldrig varför du inte sa till i förväg. Dagen därpå var allt precis likadant som innan. Jag önskar ibland att det blivit ett tomrum. Men vad kan man göra?